Regeringen måste våga satsa inför framtiden. Så sammanfattar Dagens Nyheter den kritik som alltfler ekonomer riktar mot Alliansregeringen. Här förefaller representanter för näringsliv och fackförbund kunna förenas, liksom en lång rad tyckare, både borgerliga och mer vänsterorienterade.
Under min uppväxt var keynesianismen som en övergripande statsideologi. I kristider ska staten satsa istället för att spara, var budskapet. Beredskapsjobb, statsstöd till krisande industrier och olika typer av regionalstöd var ingredienser i mixen tillsammans med infrastruktursatsningar.
Men det som kallades keynesiansm var ofta bara en mask för lättja, feghet och idébrist för politiker och tjänstemän som inte ville, kunde eller vågade ta itu med de bakomliggande problemen. Det som kallades satsningar bidrog inte till att göra Sverige starkare och mer konkurrenskraftigt utan fördröjde bara omställningen av landet till en modern kunskapsekonomi samtidigt som statens ekonomi eroderades.
Jag kan tänka mig att minnet av den här epoken är ett skäl till varför det är så svårt för dagens regering att ge efter för de opinionsbildare som vill se en större satsning på statliga investeringar just nu.
Själv tycker jag inte att konjunkturen i sig är skäl nog för att satsa på statliga investeringar. Men när väldigt stora behov av investeringar råkar sammanfalla med en fallande konjunktur och en låg svensk statsskuld bör staten ta chansen att ge landet bättre konkurrensförutsättningar för framtiden.
Som trafikpolitiker är det naturligt att jag i första hand tänker på investeringar i trafikinfrastrukturen. Jag sitter med som Kristdemokraternas representant både i den "16-grupp" som ska arbeta fram en ny Stockholmsöverenskommelse och i "En Bättre Sits"-arbetet, som har ett liknande uppdrag på det regionala planet i östra Mellansverige. Behoven jag ser är jättestora, Stockholms läns befolkning växer i rekordtakt och hela trafiksystemet är efter decennier av för små satsningar nära bristningsgränsen.
Men behoven finns inte bara på trafikområdet. Inom forskning och utbildning kan jag också se hur viktiga satsningar tvingas skjutas på framtiden av budgetskäl - samtidigt som Stockholms framtid är beroende av att just den typen av satsningar på kunskapsintensiv verksamhet genomförs. Jag tänker till exempel på Innovationsplatsen och Novum BioCity i Flemingsberg, satsningar som skulle göras i gränslandet mellan Karolinska universitetssjukhuset, högskolorna och universiteten i området och näringslivet. Satsningar som nu senarelagts eftersom landstinget har ett enormt investeringsbehov och måste prioritera sitt kärnområde sjukvård snarare än det primärt statliga uppdraget att utveckla forskning och näringsliv. Men utan satsningar på life science-området riskerar AstraZenecas nedläggning av forskningen i Södertälje följas av ytterligare utarmning.
Ett tredje problemområde för Stockholm och Sverige är bostadsbyggandet, som är på tok för lågt. Ibland får man intrycket av att det handlar om hyresrätter eller inte, men problemet är mycket bredare än någon enskild boende- eller upplåtelseform. Det måste bli enklare och mer ekonomiskt lönsamt att bygga bostäder, helt enkelt. Även i tider när konjunkturen faller och illusionen om ständigt höjda bostadspriser åtminstone tillfälligt fått sig en törn.
Jag tror kanske inte att vi kommer att få höra några stora nyheter på området idag på Moderaternas dag i Almedalen. Men jag hoppas att en omprövning till förmån för en mer generös inställning till strategiskt viktiga satsningar är på väg - trots osäkerheten kring framtida budgetutrymme och situationen i Sydeuropa.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar