Dagens stora snackis är utan tvekan Nobels fredspris och den norska nobelkommitténs beslut att ge priset till Europeiska Unionen.
På sätt och vis är EU en oerhört värdig mottagare av fredspriset. Unionen är ju i grunden ett fredsprojekt, född ur ruinerna efter ett världskrig som förött kontinenten, mellan länder och folk som i många decennier matats med hat och misstro mot varandra, och i skuggan av den stalinistiska diktaturen som underkuvade stora delar av Europa.
De visionärer och ledare som bar fram det gemensamma europeiska projektet, kol- och stålunionen, den gemensamma marknaden och atomenergisamarbetet, gjorde det inte utan risk. Män som Konrad Adenauer, Robert Schuman och Alcide de Gasperi gjorde sig förtjänta av fredspriset, för deras strävanden förhindrade att hatet fick fortsätta att råda mellan de europeiska folken.
Och även efter den första epoken i EUs historia har det funnits europeiska ledare som verkligen förtjänat Nobels fredspris. När jag läser igenom hela listan över de män och kvinnor som erhållit priset förundras jag över att Helmut Kohls namn saknas. Hur kunde kommittén gång på gång undgå att välja den man som med sin envishet och vision lyckades ena Tyskland och i förlängningen nästan hela Europa?
Under åren som har gått har EU tagit en rad nya steg mot ökad integration och ökat samarbete, för att det lönat sig men också för att den bärande visionen hela tiden varit att ett fördjupat samarbete över nationsgränserna, en alltmer integrerad ekonomi och kunskap och kulturutbyte folken emellan bidrar till att göra ett framtida krig i Europa allt svårare att ens föreställa sig.
Hittills har det fungerat.
Men i ljuset av de klyftor mellan nationerna och mellan folken och deras folkvalda som uppstått i spåren efter finanskris, eurokris, skuldkris och allt vad det nu är som drabbat Europa de senaste åren känns den norska tajmingen märklig. När Barack Obama fick nobelpriset för ett par år sedan var det ett utslag för den eufori som rådde i Europa över att USA äntligen hade fått en demokratisk president som sade precis vad folk i Europa ville höra. Europeiska Unionen, däremot, rider absolut inte på någon av eufori. Tvärtom.
Idag är det väl bara en och annan förvirrad sverigedemokrat som kan tänkas glorifiera den inskränkta nationalism som rådde innan de europeiska gemenskapernas projekt tog form, men politiska och ekonomiska misstag har lett till att unionen ter sig mindre stabil än på länge, såväl politiskt som ekonomiskt.
Men kanske är det just därför som EU fick priset just nu? Vill den norska Nobelkommittén påminna oss om unionens ursprungliga syfte? Säkert är i alla fall att många i EU idag skulle ta emot kommitténs landsmän med öppna armar ifall en norsk medlemsansökan kom in...
Bloggar: Alf Svensson, Carl Bildt
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar